Splittrad publik en av politikens många utmaningar

Det politiska ledarskapet upplevs allt svagare i samhället och mätningar visar att förtroendet för politikerna sjunker. Samtidigt gör situationen i omvärlden att vi sällan haft större behov än nu av ett stabilt politiskt ledarskap.

I det digitala informationssamhället kan alla tycka till om allt. Vad händer med demokratin när kvalitetsjournalistik får ge vika för agendadrivna specialsajter, klickvänliga rubriker och individanpassade medieflöden? Är politikerna för evigt fångna i populismens bojor, eller finns det en framtid för den konstruktiva samhällsdebatten? Henrik Ekengren Oscarsson och Sören Holmberg, professorer i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och verksamma vid SOM-institutet är försiktigt hoppfulla.

Det är något som verkar genomsyra större delen av västvärlden just nu – konflikten mellan det enkla, rubrikvänliga och känslomässiga och det mer komplexa, svårförklarade och pragmatiska. Presidentvalskampanjen i USA, där Donald Trump byggt en hel kandidatur på uppseendeväckande uttalanden som i vissa fall helt saknar grund, illustrerar fenomenet mer än något annat.

I Sverige brottas de etablerade medierna sedan flera år tillbaka med ny konkurrens i form av så kallad alternativmedia, bloggare och intressegrupper som sprider egna åsikter och samhällstolkningar i nätets alla kanaler. Vem som helst med tillgång till en dator eller mobiltelefon kan numera på bara några sekunder dela en artikel, en undersökning eller ett påstående med tusentals andra. Fakta som går snabbt att ta fram vinner idag kampen mot undersökande, resurskrävande och oberoende journalistik och många har svårt att se skillnaden mellan välgrundad och ytlig information.
– Två personer kan tycka samma sak, men av vitt skilda anledningar. Den enas uppfattning kan vara helt ogrundad, medan den andra har tagit reda på fakta och noga värderat källorna, säger Sören Holmberg som är en av grundarna till SOM-insitutet.

Undersökningar som gjorts på SOMinstitutet visar att svenskarna trivs allt mer med de åsikter de redan har, berättar föreståndaren Henrik Ekengren Oscarsson.
– Alla gillar att få grafer och resultat från undersökningar. Problemet är att vi tar in det vi vill och struntar i resten. Det är en sedan länge välkänd mänsklig egenskap att sortera information och bekräfta sin egen bild, och idag får vi hjälp genom att vi kan forma våra egna informationsflöden.

Yngre har sämst kunskap

Att politiker, journalister och experter inte längre har monopol på informationsspridningen kan förstås också tolkas som en positiv utveckling mot en mer direkt demokrati. Problemet är vår oförmåga att ta ansvar för de nya möjligheterna. Henrik Ekengren Oscarsson beskriver situationen som en sorts omognad. Vi har inte hunnit utveckla färdigheten att hantera det nya informationssamhället. Vi är väldigt snabba att söka och sprida information, men sämre på att värdera den.
– När vi lyssnar på en linjär tevesändning får vi med oss en hel del info som vi inte efterfrågat. Det kan handla om läget i Burma, eller om något blötdjur. Vad som helst. Men nu när vi själva väljer vad vi ska klicka på och kan skapa egna informationsflöden missar vi den bredd som behövs för att kunna värdera annan information.

Sören Holmberg ser samma utveckling.
– De som har absolut sämst kunskap om politik och samhälle är de yngre. Det kan bero på att de inte läser dagstidningar eller tittar på Aktuellt. Är man bara på nätet och följer sina likasinnade så får man inte en bra bild av verkligheten.

Betala för kvalitet

De etablerade medierna har förstås försökt anpassa sig till de nya villkoren. När de tryckta upplagorna går ner måste intäkterna tas igen från digitala kanaler. Där är det inte kvalitetsjournalistiken som genererar flest klick till lägst produktionskostnad.
– Om medieforskarna har rätt är det gamla historier som är mest lockande, inte färsk nyhetsjournalistik. Men dessa klickbeten sänker förtroendet för medierna, och vi kan se att läsare känner sig allt mer lurade och missnöjda med vad de får.

Om vi fortfarande är omogna som digitala nyhetskonsumenter, och allt går i trender, så borde den här besvikelsen förr eller senare leda till en efterfrågan på något annat. Henrik Ekengren Oscarsson tror också på en minskad marginalnytta för enkla klickbeten.
– Man får hoppas att de aktörer som har en långsiktig plan kan ta sig igenom den här fasen, hålla ut till dess att tillräckligt många är beredda att betala för kvalitet.

Skulle det inte bli så står vi så småningom inför ett demokratiskt problem som enligt Henrik Ekengren Oscarsson kan kräva att man utvidgar public service till fler kanaler, gör riktade satsningar och skapar möjligheter för journalister att söka offentliga medel för viktiga projekt.
– Länder som har public service med långa sändningar på prime time har kunnigare medborgare. De flesta av dem har också en historia av mycket tidningsläsning, och man kan exempelvis se att vi är mer politiskt allmänbildade i Norden än i USA. Vi behöver fria medier som inte är beroende av staten, men samtidigt vore det illa om marknadskrafterna fullständigt tillintetgjorde kvalitetsjournalistiken.

Vem vill vara politiker?

En intressant fråga är hur politiken berörs av den snabba informationsspridningen och det förändrade mediesamhället. Hur påverkas samhällsutvecklingen när medieflödena fylls av personliga åsikter om politikerna och medierna hellre skriver om vem som vann den senaste debatten än beskriver, förklarar och utvärderar de olika partiernas sakpolitik? Henrik Ekengren Oscarsson frågar sig vem som kommer att vilja vara politiker i framtiden. 

– Det kostar mer och mer att regera över tid. Kommer morgondagens talanger välja politiken som karriär? Vill alliansen verkligen regera just nu, och vill Anna Kinberg Batra vara statsminister? Det är inte självklart.

Sören Holmberg påpekar att förtroendet för våra politiker ändå inte är på bottennivåer.
– Det har gått ner sedan vi började mäta på 60-talet. Men den riktiga botten kom på 90-talet och så sent som år 2010 låg förtroendet på en historiskt sett mycket hög nivå. Därefter har det dalat rejält, vilket har stark koppling till hanteringen av flyktingfrågan.

Förtroendet varierar

Förtroendet skiljer sig dock en hel del mellan olika grupper och partisympatisörer. 
– Utsatta människor har överlag lägre förtroende för politiker än högutbildade tjänstemän. Sverigedemokraterna är det parti vars väljare har lägst förtroende. Enkla och känslomässiga budskap är lättare att nå ut med om förtroendet är lågt. Den som känner sig utsatt och förbisedd tenderar att se politikerna som en korrumperad elit, och söka nya alternativ.

Sören Holmberg är försiktig i sin tro på en snabb förändring i medieklimatet mot större eftertänksamhet och mer tilltro till politiker och medier.
– Jag tror inte att man snabbt kan informera bort det här. Man måste reformera samhället i grunden och det tar tid. Politiker och kommunikatörer vill ofta se de ytliga sambanden, att förtroendet för dem beror på hur de framträder, inte om hur samhället ser ut och vad de åstadkommer.

Det här gör den politiska debatten ytlig, men ämnet inrymmer också en annan, ännu svårare fråga. Hur definierar vi vår demokrati, vem ska politikerna egentligen lyssna på? Finns det en förädlad opinion som politiker ska värdera annorlunda, eller är allas åsikter lika mycket värda.
– Det är en väldigt svår fråga, säger Sören Holmberg. Det har alltid varit så att ”eliten” är mer tolerant i frågor om exempelvis mångkultur, brott och straff. Ska politikerna då tänka att övriga medborgare skulle ha varit likadana om de bara varit mer informerade och förstått bättre? Det här är en av demokratins allra svåraste frågor.

Läs mer om Västsvenska Arenan